Ingegerd Råman - La Pomme
Halimba Crystal - Karaffen La Pomme
Tre eller fyra lag om vardera nio personer arbetar i tre skift. Produktionen fortgår dygnet runt. Varje person i laget har en roll. Det tar en stund att greppa hur det fungerar. Vem som gör vad. En värmer pipan, en hämtar exakt rätt mängd glas från ugnen, en blåser glaset, en flyttar det blåsta glaset, en värmer godset till benet, en sträcker benet, en värmer infästningen till foten, en fäster och riktar foten.
Det skulle kunna vara så att det finns en hierarki inom laget, att det är den som blåser, formar själva glaset, som betraktas som skickligast och därför har högst status, men så är det inte. När jag frågar får jag höra att man sällan skiftar arbetsuppgifter inom laget eftersom alla har slipat sin specifika arbetsuppgift så att flödet bibehålls. Alla arbetsuppgifter har samma betydelse.
Arbetslagen samsas på en plattform om femton, tjugo kvadratmeter framför ugnsöppningarna. De blåser tre olika föremål parallellt. Samtidigt tillverkar ytterligare ett lag prototyper något avskilt från den normala produktionen. Musikstycket, orkestern, är inte långt bort som liknelse.
Jag befinner mig i Ungern, i samhället Halimba någon timme från den österrikiska gränsen. Här finns en av få kvarvarande glashyttor i Europa med den nivå av hantverksskicklighet som krävs för att bedriva stor produktion av handblåst glas.
Skälet till att jag är här är Ingegerd Råman. 2016 hade vi förmånen att få samarbeta med Ingegerd kring iscider-glaset La Pomme. Glaset har sedan dess, bortom att det är format för vår iscider, fått ett eget liv. Vi exporterar glas till Japan, där Ingegerd är känd och respekterad både för sitt glas och för sin keramik; när Nationalmuseum ställde ut ett urval av hennes föremål för några år sedan inkluderades glaset i den samlingen.
Sedan 2016 har vi hållit kontakten, diskuterat möjligheten att forma fler saker tillsammans och nu är vi här för att vara med när Halimba Crystals glasblåsare tar fram en form och en prototyp för nästa föremål; iscider-karaffen La Pomme.
En stram och nätt karaff som rymmer precis en flaska iscider. Det har tagit tid att finna en produktionsplats. Svenska glasbruk som vill eller kan arbeta på det här sättet finns nästan inte längre. Därför föll vårt val på en tillverkare i Europa. Under hösten 2024 fick vi några prov-blåsningar härifrån varpå vi, på Ingegerds initiativ, beslutade åka ner och finjustera de sista detaljerna på plats.
Det är en fröjd att se Ingegerd arbeta tillsammans med glasblåsarna. Hon förstår hantverket och materialet på djupet. Hon började forma glas och delta i arbetet i glashytta i slutet av 1960-talet.
Det kan man se när hon interagerar här. Ingen av hantverkarna verkar kunna engelska men de samlar sig i en ring kring Ingegerd. Som en orkester kring en dirigent eller som ett idrottslag som tagit en time-out för att diskutera match-avgörande taktik med sin tränare. När hon har förmedlat det hon önskar kliver hon ur ringen. Laget tätnar, diskuterar korthugget. Återigen tar de sina platser, med glas-formen i centrum, och arbetar sig fram i iterationer, till ett justerat glas.
Mirakulöst nog finner redan den andra eller tredje versionen av föremålet den form Ingegerd vill ha. För mig tycks justeringarna små men när det förändrade föremålet räcks över för granskning visar Ingegerd hur, till exempel, en lättare infästning av foten mot benet förändrar ett föremåls hela resning. Eftersom materialet är så transparent och mjukt blir varje grad och ansats viktig.
Den här dagen kommer vi relativt tidigt och är med hela vägen. Det börjar i träverkstaden där en man för hand tillverkar den form som karaffen ska blåsas i. Formarna kommer ur råämnen av tätvuxen bok. Ett stort antal stämjärn och jiggar, korta, långa, breda, smala tillsammans med en svarv, möjliggör mycket specifika former.
Mannen som fräser formen arbetar i och för sig från en pappersmall men ögonmått, tryck på stämjärnet, ljuset och jiggen är det som avgör hur formen blir. Jag ser honom inte byta ämne. Han gör bara en form, trots att föremålet den ska användas till är helt nytt.
Sedan timmar i hyttan. Ugnarna stannar aldrig här. Temperaturen på det smälta glaset måste vara densamma från en dag, vecka, månad till en annan för att säkerställa samma glaskvalitet; föremål och produktionsomgångar emellan.
Efter en stund noterar jag ett kors ovanför ugnen, jag frågar vår värdinna och platschefen för glasbruket, Csilla Bodor. Hon berättar att ugnarna välsignades innan de tändes första gången. Man kan tycka vad man vill om det religiösa men det är svårt att bortse från att hantverket här inte bara är tekniskt. Flytande glas är förrädiskt på många sätt. Det formas lika mycket av vilja och önskan som av något rent fysiskt. En slags bön?
När ett glas är färdigt granskas det, överflödigt glas som är kvar från blåsningen tas bort, kanter slipas mjuka. Föremål som inte håller måttet kastas. Det kasserade glaset går in i ugnen igen.
Alla mått finns i människors händer och ögon. Från början till slut är det enskilda individer som med ögonmått och några mycket enkla mallar i trä säkerställer att alla ben blir lika långa, alla fötter samma storlek, alla glas samma höjd, alla infästningar samma tjocklek och omfattning. Maskiner är hjälpmedel men de har aldrig huvudrollen.
Eftersom vi flugit in via Wien dröjer vi oss kvar där ett par dagar efter besöket i Ungern. Ingegerd vill besöka MAK, Museum für Angewandte Kunst, Muséet för tillämpad konst och jag tar tillfället i akt att följa med. Man får sannolikt inte många chanser i livet att ha en av våra största formgivare som ciceron på ett av världens främsta formgivnings-muséer.
I Sverige har det som kallas konsthantverk kanske hög status i en del kretsar, om vi talar om svensk och nordisk möbeldesign till exempel, men i en bredare mening är konsthantverk inte att betrakta som konst. Vi är stolta över våra formgivare men de har historiskt varit nogsamt separerade från Konstens utövare.
Jag känner Ingegerd bättre nu än när vi började arbeta tillsammans för snart tio år sedan men varje möte ger något nytt och jag försöker förstås att ösa ur skatten som hon utgör. För att lära mig av henne och förstå vad som har drivit henne nu och genom åren, vad som gör att hon vill arbeta med det här föremålet, eller med att forma alls. Både i den ungerska glashyttan och på MAK, finns ledtrådar till hennes arbete.
Hon säger,
”Varför är dålig konst finare än bra hantverk? De av mina generationskamrater som valde konst och då valde bort funktion gjorde det delvis för att funktion är så svårt. Jag bryr mig inte om var ett föremål hör hemma egentligen, om det bara är vackert eller om det också fyller en funktion i vardagen. Det som är bra är bra och det är det enda som är intressant”.
Hon berättar om Wiener Werkstättes förhållningssätt till samhörigheten mellan hantverkare och formgivare. Formgivarna här skolades i alla hantverk. Just de här dagarna är det fokus på Dagobert Peche. Peche tecknade, målade, skulpterade, knypplade, sydde, snickrade. Han och hans kolleger förstod väl de medier de var verksamma i. Ändå lämnade de över processen med att tillverka det de hade format till hantverkare vars kunskap kring ett enskilt medium var ännu djupare än deras egen. Både formgivare och hantverkare signerade färdiga föremål.
Dagobert Peche verkar ha befunnit sig överallt hela tiden och när jag nu för första gången ser hans arbete slår det mig att det är fullt möjligt att bebo alla de platser man önskar bebo som skapande människa. Jag antar att hans ugnar i någon mening, precis som de jag just sett på glashyttan i Ungern, aldrig slocknade. De brann och brann för att upprätthålla konsekvent temperatur. Rätt temperatur för att forma det som är bra, oavsett medium. Att skapa ett unikt föremål är att vara beredd på att hela tiden misslyckas och Peches produktivitet och, som jag tolkar den metod, ger en relief till Ingegerd Råmans arbete.
Det är svårt att omfatta i tanken hur många omtag som måste ha krävts från de båda i sina respektive arbeten för att nå bara den mängd föremål de har producerat. Och då har vi inte ens börjat samtalet om verkshöjd. Även i det att Ingegerd både lutar sig emot, och har enorm respekt för, lagets uppgift i att skapa ett färdigt ting samtidigt som hon är mycket tydlig i sin individualism ekar av Wiener Werkstättes credo. Alla har en uppgift, allas uppgift har lika värde men det är Ingegerd Råman som har sista ordet.
Ingegerd, ugnarna, det flytande glaset och glasblåsarna är en enda lång utandning. Den startar i en förrädiskt enkel bild av en cylinder av glas men slutresultatet kan bara nås längs en väg som är kantad av risk, av potentiella misslyckanden och kräver ständig närvaro av alla som deltar. Att ta in processen är att förstå att nästan allt kan gå fel. Ändå står vi där i slutet av den långa utandningen, när vi nästan inte har någon luft kvar och absolut måste dra ytterligare ett andetag, med den enkla, tidlösa iscider-karaffen La Pomme.
Om iscider
Iscider kommer ursprungligen från Quebec, Kanada och är ett sött vin producerat genom jäsning av äppelmust med en sockerhalt före jäsning på minst 30° brix motsvarande cirka 300 gram socker per liter. Sockerkoncentrationen ska uppnås med hjälp av naturlig kyla, i Brännland Isciders fall den norrländska vintern. Alkoholhalten i den färdiga produkten ska ligga mellan 7 och 13 volymprocent alkohol och mängden restsocker i den färdiga cidern får inte understiga 130 gr/liter. Inga tillsatser av färg, alkohol är tillåtna och chaptalisering eller tillsättning av socker är förbjuden i alla delar av produktionen.
Om Brännland Iscider
Brännland Iscider grundades i 2011 i Vännäsby utanför Umeå, med visionen att skapa världens bästa söta vin. Med en unik västerbottnisk terroir, och viner som görs av endast två element; svenska äpplen och västerbottnisk kyla, är Brännland Iscider redan ansedd som en av världens bästa isciderproducenter, och har prisats mångfaldigt. Fem guldmedaljer av IWSC – International Wine & Spirit Competition och första svenska vin på Nobelbanketten. Brännland Isciders viner finns också representerade på trestjärniga Michelin-restauranger världen över, bland annat The Fat Duck utanför London, Arzak i San Sebastian och Hotel De Ville Crissier nära Lausanne.
